Hej!
Du behöver utveckla dina svar på följande frågor:
- 1 .Bakgrund och framtidsplaner för din karaktär
- 2. Vad innebär det att man kan/ska spela för motpartens vinst i ett scenario?
Du har 24timmar på dig att göra det, annars nekas din ansökan automatiskt.
(Besvara detta meddelandet när det är åtgärdat.)
Hej!
Du behöver utveckla dina svar på följande frågor:
- 1 .Bakgrund och framtidsplaner för din karaktär
- 2. Vad innebär det att man kan/ska spela för motpartens vinst i ett scenario?
Du har 24timmar på dig att göra det, annars nekas din ansökan automatiskt.
(Besvara detta meddelandet när det är åtgärdat.)
Bakgrund och framtidsplaner för din karaktär.
Kalle Håkansson var 25 år gammal och bodde i Ystad, en vacker stad i Skåne som doftade salt hav, färska bullar från bagerierna på gågatan och rosor som klättrade längs gamla korsvirkeshus. Alla i Ystad kände till Kalle. De sa att han hade ett hjärta så stort att det rymde hela stadens bekymmer och ändå hade plats kvar för vänliga tankar.
Kalle bodde i en liten gulmålad lägenhet i ett hus från 1800-talet. Det låg bara några kvarter från Mariakyrkan med dess mäktiga torn som syntes över hustaken. Lägenheten var inte stor – bara ett kök, ett vardagsrum, ett sovrum och ett badrum – men för Kalle var det precis lagom. I köksfönstret hade han pelargoner som alltid blommade, och på soffbordet stod en skål med karameller för alla som hälsade på.
Redan som barn hade Kalle varit speciell. Hans mamma brukade säga att han föddes med ett lugn i blicken som fick människor att vilja anförtro sig till honom. När andra barn var högljudda och rastlösa kunde Kalle sitta i timmar och bygga små hus av träklossar eller titta på myror som bar barr i rabatten.
När han blev äldre växte hans omtänksamhet ännu mer. I skolan var han alltid den som satte sig bredvid den som satt ensam. När någon tappade sina böcker var Kalle alltid först att hjälpa till. När någon blev retad ställde han sig lugnt bredvid och sa:
"Sådär säger man inte. Vi kan vara snälla istället."
Ingen vågade riktigt säga emot honom, för han hade en så naturlig värme och pondus.
Efter studenten fick Kalle jobb på Ystads bibliotek. Han trivdes bland hyllorna som doftade papper och gamla bokryggar. Varje dag lånade han ut böcker till barn och vuxna och fick ofta höra deras bekymmer. Någon var orolig för sitt barnbarn, någon annan för sin sjukdom. Kalle lyssnade alltid lika tålmodigt, med händerna lugnt vilande på disken, och gav små kloka ord som lindrade oron.
Men hans godhet stannade inte vid biblioteksdisken. Varje morgon gick han upp klockan sex, kokade kaffe i sin lilla blå kastrull och åt havregrynsgröt med lingonsylt. Sen drog han på sig sin stickade kofta och tog en promenad ner mot småbåtshamnen. Där hälsade han på fiskarna som lastade av sina nät, på pensionärerna som matade måsarna och på den lilla svarta katten som brukade ligga hopkurad under en bänk.
Katten hette Svante, och ingen visste riktigt vem som ägde honom. Men Kalle hade tagit på sig ansvaret att varje morgon ge honom lite mat och klappa honom så Svante spann högt av välbehag. Folk brukade le när de såg hur Kalle satte sig på huk och pratade med katten som om den vore en gammal vän.
När han inte jobbade eller promenerade vid havet brukade Kalle hjälpa till i föreningar. Han var aktiv i Röda Korset och deltog i soppluncher för äldre, ordnade julklappsinsamlingar för barn som hade det svårt, och varje höst brukade han samla ihop gamla vinterjackor som han tvättade och hängde på galgar i kyrkans entré. Där kunde vem som helst ta en jacka utan att behöva förklara varför.
Kalle var inte den som skrytte om det han gjorde. Tvärtom blev han generad när någon försökte tacka honom. Han brukade le lite försiktigt och säga:
"Det är väl ingenting, vi måste hjälpas åt."
Men alla som hade fått hjälp visste att det var någonting. Det var allt.
I sin lägenhet hade Kalle en stor bokhylla full med böcker om odling, filosofi, psykologi och gamla Ystad. Han älskade att sitta där om kvällarna med en filt om axlarna och läsa. På golvet låg en trasmatta som hans mormor vävt när hon var ung. Den var nött på mitten, men Kalle älskade den ändå, för den påminde honom om tryggheten i hennes lilla hus i Glemmingebro där han tillbringat många somrar.
Varje torsdag kväll gick han hem till sin gamla granne, fru Persson, som var 87 år och nästan aldrig kom ut längre. Han hjälpte henne att vattna blommorna, läsa posten och laga en kopp te. När han gick hem brukade hon säga:
"Du är en sån där människa som man blir varm av att tänka på."
Då rodnade Kalle alltid lite och svarade med sitt stilla leende:
"Det var fint sagt."
På sommaren tog han ofta bussen ut till Sandhammaren. Där brukade han promenera barfota i sanden och plocka vackra snäckor som han la i en burk på bibliotekets disk, så barnen fick välja en att ta hem. När han såg hur deras ögon lyste av glädje kände han att alla hans tidiga morgnar och sena kvällar var värda det.
En gång kom en liten flicka in på biblioteket med rödsprängda ögon och en trasig tygkanin i famnen. Hon sa inget, bara höll fram kaninen. Kalle förstod på en gång att det var något mycket viktigt för henne. Han hämtade nål och tråd ur sitt skåp och satte sig på en pall medan flickan tittade på. Med varsamma händer sydde han ihop örat som lossnat. När han räckte tillbaka kaninen log hon genom tårarna och kramade honom hårt. Det var en av de stunder han mindes allra mest.
Människor brukade säga att Ystad var en vacker stad, med kullerstensgator, rosor och havsutsikt. Men de som kände Kalle visste att Ystad var vackrast för att någon som han bodde där. Någon som aldrig tröttnade på att göra små saker som betydde allt för någon annan.
Och även om Kalle bara var 25 år gammal, verkade han ha en visdom som många aldrig fann under ett helt liv. Han visste att det inte behövs storartade hjältedåd för att göra världen bättre – det räcker att lyssna, att bry sig, att visa vänlighet om och om igen, tills det blir lika naturligt som att andas.
Så levde Kalle Håkansson sina dagar i Ystad. Med gröt på morgonen, promenader vid havet, böcker i bokhyllan, en filt över axlarna och ett hjärta så stort att ingen riktigt kunde förstå hur det fick plats i hans smala bröstkorg.
Och om du en dag råkar gå längs småbåtshamnen och ser en ung man som sitter på huk och matar en svart katt, eller promenerar förbi biblioteket och möts av ett varmt leende bakom disken, kan du vara säker på att du har mött Kalle Håkansson – den snällaste människan i Ystad.
vad innebär det att man kan spela för motpartens vinst i ett scenario?
Att
spela för motpartens vinst betyder att du agerar på ett sätt som inte maximerar din egen nytta eller fördel, utan i stället
hjälper din motpart att vinna eller få det bättre resultatet.
